Olof Palme

Det är en varm sensommardag. Jag är i åttaårsåldern och har åkt med mina föräldrar till Kolmården för att lyssna på Socialdemokraternas partiledare Olof Palme. Det är Arbetarrörelsens dag. Det är fullt med folk, många har samlats för att lyssna. Av någon anledning hamnar jag ända framme vid talarstolen, där jag sitter på kanten under hela talet. Jag minns fortfarande så väl känslan. Jag minns inte orden, men väl energin och intensiteten. När talet är slut och applåderna ebbat ut, böjer dig Olof Palme ner och klappar mig på huvudet.  Sedan sätter han sig ner på kanten bredvid mig och frågar vad jag tycker. Jag tror att barn känner igen verkligt intresse – det hade Olof Palme.

Som vuxen har historien om Olof Palmes liv och fantastiska insatser inspirerat mig, såväl som många andra. Han drev den så avgörande frågan om demokratisk solidaritet både inom och utanför Sverige. Jag minns när jag och min man reste i Chile och Ecuador. Hur alla vi mötte visste vem svensken Olof Palme och det han gjort för fred och solidaritet.

Olof Palmes ord har också inspirerat. Han kunde verkligen sätta ord på sitt engagemang och sin vilja. Därför är nog avslutningen på ett av Palmes tal kännetecknade; ”Ty politik, kamrater, det är att vilja något.” Olof Palmes ord och handlingar ger kraft att fotsätta drömmen och viljan att förändra.

Det var igår 25 år sedan Olof Palme mördades. Jag minns med vilken oro och fasa vi mottog beskedet. Och vilket trauma det är att vi fortfarande inte vet vad som hände. Men mest vill jag minnas Palmes ord och gärningar.