Det finns så mycket att säga och undra över om den nationella politiken idag, att vi ofta inte vet var vi ska börja. Det märks på många sätt. Det är många som frågar mig; Hur ska det gå? Jag har inget säkert svar, men jag tänkte ändå göra ett försök att skriva några rader om vad som rör sig i mitt huvud just nu.
För knappt ett år sedan stod det klart att vår minoritetsregering inte fick igenom sin budget i riksdagen. Det var därför som decemberöverenskommelsen (DÖ) förhandlades fram. Det var vad som var möjligt, inget av de då befintliga blocken fick ju någon majoritet i valet och något blocköverskridande samarbete var tyvärr inte möjligt. DÖ var väl inte lätt för någon, inte ens för de borgerliga partierna.
Decemberöverenskommelsen har nu fallit, inte ens ett år efter att de inblandade skakade hand över avtalet. Den föll till ljudet av champagnekorkar som flög. Med risk för att låta moralistisk så måste jag ändå få säga att jag ogillar att en så svår fråga i ett allvarligt politiskt läge behandlas på ett så lättvindigt sätt.
Vad som nu behövs är att vi alla - oavsett om man sitter i opposition eller i majoritet - måste ta situationen på allvar, fundera över vad som är rätt och riktigt samt sätta demokratins fana högst. Vi behöver lägga det kortsiktiga på hatthyllan och tänka långsiktigt. Det behövs nu i en svår tid. Det skulle kunna vara en bra grund för samarbeten, vilket jag hoppas på. Det är bra att statsministern till exempel har bjudit in till partiöverläggningar när det gäller flyktingkatastrofen.
I ljuset av allt detta är det ofattbart hur Sverigedemokraterna agerar. Förutom att jag inte håller med om deras politik, tycker jag att deras agerande i riskdagen är just ofattbart. Det är inte seriöst, vilket man kan kräva av ett riksdagsparti.
